Vi visste redan, att testet skulle vara positivt. Min vän, närmsta vän är nu gravid. Precis som min andra närmsta vän. Mina två bästa vänner är nu gravida. Jag är kvar, ensam med min oregelbundna mens. 97 dagar är det kvar till nästa ägglossning. Om mitt mönster om 3 månaders mellanrum stämmer. Vilket det verkar göra. Det kunde varit längre, men det kunde ju varit kortare. Min mens kunde ha varit regelbunden men nu är den inte det. Jag får snällt vänta på min tur. Som det verkar ta väldigt mycket längre tid än för alla andra. Ja jag kanske låter bitter, jag kanske låter avundsjuk men det är så läget är. Jag tycker livet är orättvist. Det bara är så. En efter en blir dem gravida, efter bara några ynka månader, gång på gång blir dem gravida. Jag vet inte ens OM jag KAN bli gravid. Har aldrig varit gravid. Vet inte hur det känns, vet inte hur det känns att få plussa. suck..

Jag försöker verkligen att tänka om, tänka efter, tänka positivt. Både jag och sambon har fasta jobb nu, vi har ett fint hem (dock vill jag ha större vid utökning av familjen), vi har bil, vi har körkort båda två, vi kan spara undan pengar så när våran tid kommer så kan vi köpa det vi vill till vårat lilla knyte. Men det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont! Det känns så orättvist. Jag stressar inte, jag funderar bara för mycket. Men sådan är jag, och har alltid varit.  Mina två bästa vänner är nu gravida, dem är lyckliga, jag kan inte prata med dem längre om hur jag känner med det här med barn. För det enda dem kommer säga är att ni kommer lyckas snart, det är er tur nästa gång, sluta stressa, njut av sambolivet nu.. Men jag har njutit av sambolivet, det rullar bara på. Jag stressar inte på det sättet ni tror, och nej det är verkligen inte vår tur nästa gång. För om 97 dagar har jag ägglossning igen, och chansen att jag blir gravid är ynkligt liten! Är det verkligen tillåtet av mig att gråta? Är det verkligen tillåtet av mig att tycka att det är orättvist? Är det tillåtet av mig att inte kunna känna lycka för mina bästa vänner just nu?