Du finns inte hos mig än, inte fysiskt men psykiskt så finns du inom mig. Du mitt första änglabarn, du finns inte, du växer inte och du andas inte men du finns i mina tankar. Du finns inom mig någonstans, jag känner det och mamma bara väntar på att du ska synas, kännas och andas inom mig. Din pappa och jag kan vill börja köpa lite barnkläder, kolla på barnvagn, spjälsäng och allting annat som hör till bebisars födelse. Vi vill uppleva allt det där som hör till ett föräldraskap. Vi är redo för den delen av livet. Vi har väntat så länge, vi vill inte vänta längre. Vi vill ha dig här hos oss nu, så snart som möjligt. Vi vet att det inte kan bli så, hur mycket vi än vill, önskar och längtar just nu så går det inte. Min kropp, kvinnans kropp är inte skapt så. Vi får helt enkelt vänta och längta lite till, innan min kropp är redo. Innan min kropp är redo att låta dig börja växa i min mage. Men oavsett om det tar 3 månader, 6 månader eller flera år så väntar och längtar vi efter dig!

Med massa kärlek, din Mamma<3

Mensvärk, illamående oh trötthet. Ingen bra kväll alltså. Jag känner mig gråtfärdig och precis på gränsen till deppig :( Jag har tur att min kära sambo håller om mig och tröstar mig. Kunde han byta så skulle han ta över min mensvärk så jag kunde bli lite gladare sa han förut :) Vad skulle jag göra utan honom? Han är min klippa, min högra hand. Han kanske inte alltid finns där på det sättet jag skulle vilja men han gör så gott han kan, så gott som en man kan åtminstone :) Han är min själsfrände, min bästa vän och min älskare. Jag vet att han är den jag kommer dela resten av mitt liv med. Han som ska bli far till mina barn, han som jag ska bli gammal tillsammans med, det är han jag ska dela mitt hjärta med för evigt, även efter det här livet. Jag ångrar inte ett dugg att jag tog chansen att flytta 23 mil från min hemstad för att kunna dela sambolivet med honom. Jag älskar honom så det gör ont i hela kroppen! Han har inte bara mitt hjärta, han ÄR mitt hjärta!   

Min närmaste vän är gravid, väldigt troligt iallafall, testresultatet får vi se imorgon. Men det som känns jobbigt är att hon vill att jag ska bli gravid nu också, och inte BARA för att hon är det nu också, utan hon säger att hon tycker det är rätt tid för oss nu. Jag vet att hon försöker vara snäll, och försöker få mig att tänka positivt, men jag har börjat intala mig själv mer och mer att sluta hoppas. Sluta "försöka" och ta det som det kommer. Det är svårt bara det, och det blir inte lättare när min vän säger något sådant. Jag vet att hon inte menar något illa, men man kan inte säga till någon som försökt att bli gravid så länge att hon tycker att det faktiskt är dags för oss att skaffa barn. Hade jag kunnat detta så hade jag varit gravid för länge sen!

Hon är gladare för sin graviditet än hon vågar påstå, det märker jag på henne. Jag önskar bara att jag kunde vara glad för hennes skull, men jag kan inte det just nu. Hon säger att hon förstår och jag hoppas hon gör det. Det kommer ta tid för mig att kunna vara glad och höra om alla framsteg som händer med magen osv. Jag orkar inte det just nu. Jag har mensvärk, och det är inget som gör den här saken bättre :(