Imorse kände jag värken i magen, och så klart, mensen kom. Jaha, det är bara att skriva upp i kalender tänkte jag. Men insåg då att jag börjar se ett mönster. För 3 månader sedan fick jag mensen 2 veckor efter att jag hade haft mycket flytningar, ömma bröstvårtor och molande värk under magen(ägglossningen alltså). Och samma sak hände för 2 veckor sedan, och nu kom mensen. Alltså är min menscykel 28 dagar, var 3e månad. Alltså har jag regelbunden mens, fast med ett mellanrum på 3 månader istället för varje månad som "normala" kvinnor har. Det viktiga nu är att jag ser ett mönster och ska hålla utkik efter signalerna nästa gång,  och ska då införskaffa ÄLtest för att öka chanserna. Det dröjer antagligen 3 månader till nu då, men det känns skönt att jag börjar se ett mönster och kan börja räkna ut ungefär vart jag är i cykeln. Det får väl helt enkelt ta längre tid för oss än vad det gör för de flesta andra. Vi blir det där paret som kommer få vänta, kämpa och hoppas under längre tid än normalt. Men vår tid kommer nog, när det är rätt för oss..

Dumma elaka tanke, försvinn! Tycker inte om denna skrämmande tanke. Men det kanske är lika bra att försöka intala sig själv att vi är ett av dem där paren som kommer få försöka i flera år, med utredningar, IVF försök, hormonbehandlingar och ÄLtest och gud vet vad. Kanske är lika bra att gå in med den inställningen. För att inte förstöra oss själva. Kanske är lika bra att jag inte blir gravid inom det närmsta året. Måste försöka fokusera på nya jobbet och allt vad det innebär. Det passar inte in med en graviditet just nu. Oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket vi än vill, oavsett hur mycket det brinner i oss. Kanske lika bra att ge upp. Ta det som det kommer. Men hur gör man det? Jag har försökt. Vi har försökt slå bort tankarna, önskan och försöken. Men hur bär man sig åt, egentligen? När det verkar så enkelt att bli med barn för andra. Och så svårt för oss. Varför är det så svårt för oss? Vad gör vi för fel? Dumma tankar, försvinn. Dumma önskan, försvinn. Jag vill bara slippa känna smärtan, jag vill vara glad för mina nära, men hur ska jag kunna klara av detta när det gör så ont samtidigt? Hur ska jag kunna glädjas med dem jag älskar när det svider och känns så orättvist?