Senaste inläggen

Av Sophie - 20 maj 2010 08:13

Det har varit ett par intensiva dagar med humörsvängningar som står härliga till! Men idag är min mens slut, jag känner mig piggare, gladare och solen skiner :) Konstigt att hormonerna kan spöka så där. När jag åt ppiller hade jag aldrig några som helst problem med mensen. Inga humörsvängningar eller what so ever. Men idag är jag på gott humör, och idag ska jag jobba. Skönt att få något annat att tänka på. Ska dessutom sitta i kassan, har bara suttit där två timmar tidigare men idag blir det ett 9 timmars pass. Skönt med lite pengar, trots att jag missar det vackra vädret. Jag känner mig rätt så lugn angående min närmsta väns graviditet också, vilket känns otroligt skönt! Ska ringa henne efter jobbet och prata litegranna med henne. Det känns så skönt att kunna vara ärlig mot henne, jag har inte kunnat vara glad för hennes skull de senaste dagarna. Men det är olika varje dag, det går i perioder. Men idag, är en bra dag, en perfekt dag för att tala om för henne att jag är glad för hennes skull! :) Tänk vad hormoner kan ställa till med.. Ena dagen deppig, sur, irriterad och sen vaknar jag dagen efter och är på strålande humör! :)

Av Sophie - 18 maj 2010 13:54

Vi visste redan, att testet skulle vara positivt. Min vän, närmsta vän är nu gravid. Precis som min andra närmsta vän. Mina två bästa vänner är nu gravida. Jag är kvar, ensam med min oregelbundna mens. 97 dagar är det kvar till nästa ägglossning. Om mitt mönster om 3 månaders mellanrum stämmer. Vilket det verkar göra. Det kunde varit längre, men det kunde ju varit kortare. Min mens kunde ha varit regelbunden men nu är den inte det. Jag får snällt vänta på min tur. Som det verkar ta väldigt mycket längre tid än för alla andra. Ja jag kanske låter bitter, jag kanske låter avundsjuk men det är så läget är. Jag tycker livet är orättvist. Det bara är så. En efter en blir dem gravida, efter bara några ynka månader, gång på gång blir dem gravida. Jag vet inte ens OM jag KAN bli gravid. Har aldrig varit gravid. Vet inte hur det känns, vet inte hur det känns att få plussa. suck..


Jag försöker verkligen att tänka om, tänka efter, tänka positivt. Både jag och sambon har fasta jobb nu, vi har ett fint hem (dock vill jag ha större vid utökning av familjen), vi har bil, vi har körkort båda två, vi kan spara undan pengar så när våran tid kommer så kan vi köpa det vi vill till vårat lilla knyte. Men det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont! Det känns så orättvist. Jag stressar inte, jag funderar bara för mycket. Men sådan är jag, och har alltid varit.  Mina två bästa vänner är nu gravida, dem är lyckliga, jag kan inte prata med dem längre om hur jag känner med det här med barn. För det enda dem kommer säga är att ni kommer lyckas snart, det är er tur nästa gång, sluta stressa, njut av sambolivet nu.. Men jag har njutit av sambolivet, det rullar bara på. Jag stressar inte på det sättet ni tror, och nej det är verkligen inte vår tur nästa gång. För om 97 dagar har jag ägglossning igen, och chansen att jag blir gravid är ynkligt liten! Är det verkligen tillåtet av mig att gråta? Är det verkligen tillåtet av mig att tycka att det är orättvist? Är det tillåtet av mig att inte kunna känna lycka för mina bästa vänner just nu?

Av Sophie - 17 maj 2010 22:26

Du finns inte hos mig än, inte fysiskt men psykiskt så finns du inom mig. Du mitt första änglabarn, du finns inte, du växer inte och du andas inte men du finns i mina tankar. Du finns inom mig någonstans, jag känner det och mamma bara väntar på att du ska synas, kännas och andas inom mig. Din pappa och jag kan vill börja köpa lite barnkläder, kolla på barnvagn, spjälsäng och allting annat som hör till bebisars födelse. Vi vill uppleva allt det där som hör till ett föräldraskap. Vi är redo för den delen av livet. Vi har väntat så länge, vi vill inte vänta längre. Vi vill ha dig här hos oss nu, så snart som möjligt. Vi vet att det inte kan bli så, hur mycket vi än vill, önskar och längtar just nu så går det inte. Min kropp, kvinnans kropp är inte skapt så. Vi får helt enkelt vänta och längta lite till, innan min kropp är redo. Innan min kropp är redo att låta dig börja växa i min mage. Men oavsett om det tar 3 månader, 6 månader eller flera år så väntar och längtar vi efter dig!

Med massa kärlek, din Mamma<3

Av Sophie - 17 maj 2010 22:13

Mensvärk, illamående oh trötthet. Ingen bra kväll alltså. Jag känner mig gråtfärdig och precis på gränsen till deppig :( Jag har tur att min kära sambo håller om mig och tröstar mig. Kunde han byta så skulle han ta över min mensvärk så jag kunde bli lite gladare sa han förut :) Vad skulle jag göra utan honom? Han är min klippa, min högra hand. Han kanske inte alltid finns där på det sättet jag skulle vilja men han gör så gott han kan, så gott som en man kan åtminstone :) Han är min själsfrände, min bästa vän och min älskare. Jag vet att han är den jag kommer dela resten av mitt liv med. Han som ska bli far till mina barn, han som jag ska bli gammal tillsammans med, det är han jag ska dela mitt hjärta med för evigt, även efter det här livet. Jag ångrar inte ett dugg att jag tog chansen att flytta 23 mil från min hemstad för att kunna dela sambolivet med honom. Jag älskar honom så det gör ont i hela kroppen! Han har inte bara mitt hjärta, han ÄR mitt hjärta!   

Av Sophie - 17 maj 2010 09:18

Min närmaste vän är gravid, väldigt troligt iallafall, testresultatet får vi se imorgon. Men det som känns jobbigt är att hon vill att jag ska bli gravid nu också, och inte BARA för att hon är det nu också, utan hon säger att hon tycker det är rätt tid för oss nu. Jag vet att hon försöker vara snäll, och försöker få mig att tänka positivt, men jag har börjat intala mig själv mer och mer att sluta hoppas. Sluta "försöka" och ta det som det kommer. Det är svårt bara det, och det blir inte lättare när min vän säger något sådant. Jag vet att hon inte menar något illa, men man kan inte säga till någon som försökt att bli gravid så länge att hon tycker att det faktiskt är dags för oss att skaffa barn. Hade jag kunnat detta så hade jag varit gravid för länge sen!


Hon är gladare för sin graviditet än hon vågar påstå, det märker jag på henne. Jag önskar bara att jag kunde vara glad för hennes skull, men jag kan inte det just nu. Hon säger att hon förstår och jag hoppas hon gör det. Det kommer ta tid för mig att kunna vara glad och höra om alla framsteg som händer med magen osv. Jag orkar inte det just nu. Jag har mensvärk, och det är inget som gör den här saken bättre :(

Av Sophie - 16 maj 2010 17:23

Imorse kände jag värken i magen, och så klart, mensen kom. Jaha, det är bara att skriva upp i kalender tänkte jag. Men insåg då att jag börjar se ett mönster. För 3 månader sedan fick jag mensen 2 veckor efter att jag hade haft mycket flytningar, ömma bröstvårtor och molande värk under magen(ägglossningen alltså). Och samma sak hände för 2 veckor sedan, och nu kom mensen. Alltså är min menscykel 28 dagar, var 3e månad. Alltså har jag regelbunden mens, fast med ett mellanrum på 3 månader istället för varje månad som "normala" kvinnor har. Det viktiga nu är att jag ser ett mönster och ska hålla utkik efter signalerna nästa gång,  och ska då införskaffa ÄLtest för att öka chanserna. Det dröjer antagligen 3 månader till nu då, men det känns skönt att jag börjar se ett mönster och kan börja räkna ut ungefär vart jag är i cykeln. Det får väl helt enkelt ta längre tid för oss än vad det gör för de flesta andra. Vi blir det där paret som kommer få vänta, kämpa och hoppas under längre tid än normalt. Men vår tid kommer nog, när det är rätt för oss..

Av Sophie - 16 maj 2010 17:21

Dumma elaka tanke, försvinn! Tycker inte om denna skrämmande tanke. Men det kanske är lika bra att försöka intala sig själv att vi är ett av dem där paren som kommer få försöka i flera år, med utredningar, IVF försök, hormonbehandlingar och ÄLtest och gud vet vad. Kanske är lika bra att gå in med den inställningen. För att inte förstöra oss själva. Kanske är lika bra att jag inte blir gravid inom det närmsta året. Måste försöka fokusera på nya jobbet och allt vad det innebär. Det passar inte in med en graviditet just nu. Oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket vi än vill, oavsett hur mycket det brinner i oss. Kanske lika bra att ge upp. Ta det som det kommer. Men hur gör man det? Jag har försökt. Vi har försökt slå bort tankarna, önskan och försöken. Men hur bär man sig åt, egentligen? När det verkar så enkelt att bli med barn för andra. Och så svårt för oss. Varför är det så svårt för oss? Vad gör vi för fel? Dumma tankar, försvinn. Dumma önskan, försvinn. Jag vill bara slippa känna smärtan, jag vill vara glad för mina nära, men hur ska jag kunna klara av detta när det gör så ont samtidigt? Hur ska jag kunna glädjas med dem jag älskar när det svider och känns så orättvist?

Presentation

Vi har försökt i snart 8 månader. Hoppet börjar slockna och rädslan för barnlöshet smyger sakta på. Här kan ni följa vår väg mot det vi önskar oss mest, ett litet knyte som vi kan älska och vårda. Följ vår väg mot föräldraskapet som vi kämpar så hårt för!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Maj 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards